Jaha ja

Så var det då dags, dags att börja hänga på sjukhuset. Fullständig panik, magknip och sömnsvårigheter blev min vardag dagarna innan. "Jag kan ju ingenting!"- tänkte jag och ångrade bittert att jag inte pluggade mer till den där farmakologitentan och hur kommer det sig att jag inte för allt i världen kan komma ihåg magsäckens blodförsörjning?!
Äsch sa några kursare, vi har ju proppen först så du behöver inte oroa dig än heller. Just ja, proppen ja. Vad i hela fridens namn är det kan man ju undra. Propedeutik heter det egentligen. Då ska vi hysteriskt lära oss att ta anamnes och status, lära oss journalsystemet och det viktigaste av allt - DIKTERINGEN.
Att diktera ja, det är riktigt doktorsgöra det! Men allvarligt, varför? Jag menar, nuförtiden när vi studenter är hyfsat duktiga på att använda datorer så går det ju förmodligen fortare för mig att skriva själv i journalen än att diktera det till en sekreterare. Och hur kul är det att sitta och höra sig själv säga -"Allmäntillstånd gott och opåverkat punkt. Inga inkompensationstecken punkt. Puls 67 komma saturation 98 procent på luft punkt."? Kan inte komma på när jag sist kände mig så löjlig.
Nåja, jag lärde mig det precis som alla andra men tänkte bittert att det där undviker jag så länge jag kan när jag kommer ut på de riktiga placeringarna på sjukhuset! (Har lyckats slippa i fyra veckor hittills, och tonårsrebellen i mig jublar!)
Fyra veckor ja, det har jag klarat av nu. Paniken är borta och jag har jättekul! De är inte så himla läskiga, de där patienterna. Och inte doktorerna heller för den delen. Jag har dragit en lättnadens suck för vad skulle jag ha gjort om jag hade avskytt det?