Livets ord

EUROPAKONFERENSEN 2008
Ge Gud utrymme i ditt liv
Under tisdagskvällen på Europakonferensen predikade pastor Phil Pringle från Australien. Han är pastor för en av landets största församlingar och en riktig mångsysslare. Förutom att han predikar, undervisar och etablerar församlingar skriver han låtar, böcker och målar tavlor. Under kvällen predikade han ett mycket uppmuntrande budskap om att ge Gud utrymme i våra liv.

Jo, där var jag igår kväll. Halleluja. Eller nåt.

Jag har en kursare som är med i livets ord. Nån gång för ett tag sen sa jag att det skulle vara kul att följa med nån gång och igår blev det alltså av.

Det var jättekul att träffa P som är mycket trevlig och sympatisk. Jag ställde frågor och jag fick vettiga svar och det hela kändes faktiskt helt okej (var ärligt talat en anings orolig innan). Det är inte varje dag man sitter i en kyrka med ett flertal tusen andra som alla sjunger lovprisning för full hals. Det är en hel del "Prisa Gud!" och sånt. Det är man inte van vid om man är bara har varit i svenska kyrkan förut...

Alla står upp och sjunger och håller upp händerna, men vad sjutton ska jag göra med mina -har ju ingen psalmbok att hålla i precis. Sen i slutet på varje sång talar alla i tungor, hej och hå. Jag fick verkligen skärpa mig så att jag inte stirrade på folk för mycket.

Gästpredikanten från australien gjorde sån där handpåläggning och skrek "Känn Guds kraft!" och personen han tog på föll ihop sådär som de gör på TV.

Det fanns dock saker som jag faktiskt blev riktigt irriterad på. En pastor som berättade om deras missionsarbete i bl a Afganistan berättade om en man där som blivit frälst och minsann hade helat folk med bön i Jesu namn. En kvinna hade fått hjärtstopp och ingenting hjälpte förrän någon bad för kvinnan i Jesu namn och då började hjärtat slå minsann. Sånt där avskyr jag. Jag fattar inte att folk tror på det! Om folk i deras församling kunde hela och väcka upp döda i Guds och Jesu namn skulle ju för f--n ingen där vara sjuk eller dö, eller?!

Det var en annorlunda upplevelse minst sagt men inte alls otrevlig. P sa efteråt att hon tyckte att jag skulle följa med nån gång på ett vanligt möte (som de kallar sina gudstjänster för av nån anledning) när ingen gästpredikant får folk att falla omkull på scenen för det tillhör tydligen inte vanligheterna. Det kan väl hända att jag gör men kort sagt, livets ord är inte my cup of tea...

En vecka kvar på jobbet efter den här, jag längtar! Det har varit sanslöst trist denna sommar måste jag säga. Serologen suger helt enkelt. Sen är jag ledig i tre veckor innan skolan börjar. Jag har sjuk beslutsångest över vad jag ska göra då. Har en massa idéer men typ noll pengar så det blir nog inte ett jota i slutändan. Skulle gärna gärna ta en sista minuten nånstans (igen) själv så jag slipper reta mig på någon annan och får göra precis som jag vill.

Roliga saker...

Nejdå, det är inte alls stiltje i mitt liv inte.
Det är bara HIV-test efter HIV-test efter HIV-test, och jag är less.
Kan inte somna om kvällarna (beroende på frånvaro av intellektuell stimulans?) vilket betyder sömnbrist vilket betyder att jag är vimsig vimsig vimsig.
Positiv HIV-Riba idag, och det är banne mig inte roligt med nyupptäckta fall där man inte haft någon misstanke innan.

Nåväl, utmattning leder i alla fall till att jag blir oerhört lättroad och därmed blir dessa juveler ännu roligare...

Veckans roliga ord: guckelhänglås = feg, överdrivet försiktig människa

Hmm...

Min kära kollega Ylva klagar på att det är dålig uppdatering här och jag kan inte annat än att hålla med. Men jag har nada inspiration att skriva. Det händer inte så mycket, eller det kanske det gör, men jag har svårt att få det på pränt. Mallorca var bra. Lugnt och skönt. Varmt i solen men kallt i vattnet. Jag låg mest i skuggan och sov/löste korsord/läste. Verkligen semester med andra ord.

Ett dop i domkyrkan har jag hunnit med också, lilla Kajsa. Det var väldigt fint. Dop är alltid roligt att gå på. Hoppfullt på nåt sätt.

Jag tänker mycket på mina gudbarn och undrar hur de har det. Har inte träffat dem på evigheter och jag har sjukt dåligt samvete för det. Det är mycket som prioriteras bort när man inte är på topp och så måste det vara men det är inte alltid samvetet är med på det.

Började jobba förra veckan. Det var ganska skönt att dra på sig "pyjamasen" igen (ja, sjukhusstassen ser ut som en pyjamas - skittrist). Jag tycker fortfarande att mitt jobb är roligt, det är inte för att jag inte trivdes med själva labbandet som gjorde att jag började plugga igen. Denna sommar är det back to basics för mig, jag är tillbaka på serologen där allt en gång började. Det kommer att bli bra, även om jag inte är dödsförtjust i maskinerna (Bepparna kan driva en till vansinne för att de är så dumma) och kanske egentligen tycker att PCR är lite roligare och lite mer utmanande.

Annars har jag precis läst ut sista Harry Potter för femtielfte gången (ja, jag är en fjant) och försöker mig nu på lite tyngre saker, man måste utmana sig själv lite med jämna mellanrum. (Fast jag ligger på plus för jag läste Buddenbrooks av Thomas Mann när vi var ute och reste i vintras och den var något seg...).

Stickar på en halsduk gör jag också, vintern är ju här närsomhelst =D.