söndag 27 april 2008

Audiatur et altera pars

Min plan att spendera gårdagskvällen placerad horisontellt i soffan höll inte speciellt länge. K ringde och lyckades övertala mig att följa med henne och H ut på galej. Jag var visserligen redigt trött efter dagens MRSA-prövning men det är så gulligt av dem att ringa och fråga. Det hela var mycket trevligt tills ämnet med stort Ä kom upp. Jag vet inte vad det är och är för övrigt sjukt fascinerad av hur bara nämnandet av ngt kan göra mig helt iskall i hela kroppen. Det var liksom inte läge, har precis hittat någon form av förhållningssätt till det hela som gör att jag tar mig igenom dagarna ganska så fri från tankar som inte är särskilt hälsosamma. Jag flippade helt och formligen sprang därifrån och hoppade in i en taxi och for hem. Det är sant att jag sällan blivit så illa behandlad av någon men är det tänkt att jag resten av livet ska måsta uppleva hela skiten igen så fort någon nämner någonting om det???

Jag fick även bekräftat vad jag trott sedan jag såg inlägget "Nöjd men besviken" i gästboken på preklins hemsida, nämligen att folk går runt och tror att det är jag som skrivit det (vilket det inte är). Det är inte ett särskilt trevligt inlägg, hela T4:as insats mer eller mindre totalsågas. Nog för att jag är böjd att delvis hålla med på en del punkter (liksom alla andra i min kurs som jag pratat med) men jag ser inte poängen i att såga T4 såhär i efterhand då de ändå inte kan göra ngt åt det. De har gjort det på sitt sätt, och har förmodligen lagt ner mycket arbete. Det jag tycker är skit är att folk som går runt och pratar inte kan komma direkt till mig och fråga om det är jag som har skrivit det. Istället spekuleras det hej vilt. Inga bevis för att det är hon hade någon sagt. Kom och fråga istället för att stå där och svamla. Snacka om att lägga energi på skitsaker, vad spelar det för roll egentligen? Det är ju inte direkt så att jorden går under för att någon tyckte att preklin var skit.

Uttråkad? Vem? Jag?




You Are Italian Food



Comforting yet overwhelming.

People love you, but sometimes you're just too much.



Borde plugga, borde plugga, borde plugga!!!

lördag 26 april 2008

To die for

Lyckades bjuda in mig själv (utan att det var meningen) till ett litet födelsedagsfirande hos en av de nya tillskotten i kursen. Jag vet inte riktig vad jag hade förväntat mig, om jag nu ens hade förväntat mig nåt, men det var sjukt trevligt. En av presenterna som H fick var en riktigt traditionell tantsnusk-pocket (Harlequin såklart) som utspelar sig i sjukhusmiljö. Nu var det inte jag som gav den men jag tycker att sånt är skitroligt och människor som ger bort sånt brukar vara helt i min smak. Efter att vi proppat i oss av två olika tårtor som båda var dödligt goda (fast kladdkakan med After Eight var en riktig sån to die for - det var nog det godaste jag ätit tror jag) åkte boken fram och det blev lite opretto högläsning. Att författaren lyckades få med "pyjamasjacka" tre gånger i en romantisk scen gjorde att vi vred oss av skratt. Det hela var hysteriskt roligt och det är så kul när man utan att man planerat det får en trevlig kväll. Det talades om fortsatt högläsning vid tillfälle, då med lite vin, och det kan ju inte bli annat än succé.

Har idag kört drygt 60 st MRSA-prover vilket kanske inte låter som så mycket men för att vara här Uppsala är det det, vi har ju varit ganska förskonade till skillnad från exempelvis Stockholm. Jag saknar verkligen att labba och jag längtar till sommaren och mina sju veckor på lab. Varför kan inte biomedicinska analytiker ha fantastiska karriärmöjligheter och tjäna massor med pengar?! Det vete tusan om jag hade börjat plugga om det var så (Hm, innebär det att jag vill bli läkare för att tjäna mer pengar och göra karriär? Tål att funderas på). Det återstår att se hur strejken utvecklar sig men det brukar när allt kommer omkring inte bli så mycket mer i plånboken. Egentligen borde jag inte bry mig så mycket, jag ska ju ändå bli sån där doktor, men det är svårt att inte göra det eftersom jag vet hur hårt de jobbar för sina surt förvärvade slantar.

Har lyckats kopiera, klippa och klistra ihop 27 sidor om hypotermi till fallet på måndag, har inte skrivit en rad själv. Känner mig sjukt nöjd. Internet är det bästa som finns, hur skulle jag klara mig utan det?!

Ikväll blir det försvarets hudsalva på mina torra läppar, korvgryta och horisontalläge i soffan - underbart!

onsdag 23 april 2008

Happy birthday...

Så var man ett år äldre då, igen. Jag har haft en bra dag och borde vara tacksam för att man kommit ihåg mig och gratulerat mig. Det är jag! Det är bara det att de två personer som jag saknar allra mest just nu inte gett ifrån sig ett pip. Och jag fattar fortfarande inte vad det var som hände, vad har jag gjort?
Jag vet att ältande inte är hälsosamt och att det vid det här laget inte är värt det egentligen men jag önskar så att saker var annorlunda. Jag önskar att det fanns något jag kunde göra för det är tomt utan dem i mitt liv.
Jag hatar när det inte finns något att göra. Jag hatar också att jag i det ena fallet går och längtar efter någon som gjorde att jag mådde skit. Varför kan jag inte bara släppa och gå vidare?!

Annars ligger jag i hårdträning på kliniskt träningscentrum inför placeringen på akuten som börjar nästa vecka. Det är roligt men omtumlande att kastas in i olika scenarier där du ska agera doktor och pränta in ABCDE-tänket. Som tur är finns dockan Simon som kan andas, prata, har en puls, hjärttoner etc. Man kan i princip få honom att göra allt utom att ändra färg och dö. Det är det där sista som känns särskilt betryggande, även om vi inte på långa vägar har kommit så långt att vi får behandla så svårt sjuka patienter. Det känns i alla fall väldigt skönt att få öva ordentligt innan det blir på riktigt så att säga.

lördag 19 april 2008

Fluglarvsbehandling

Min placering på geriatriken (geriatrik från grekiskans geros = att bli gammal) är nu över och jag kan inte säga att den var direkt händelserik. Jag slogs direkt av hur sanslöst ineffektivt avdelningsarbetet bedrevs. Man börjar inte ronda förrän vid 9.30 på morgonen eftersom sjuksköterskorna vill fika först! Och tro inte att det då går undan heller. Underläkaren gör sitt bästa för att driva på medan överläkaren sitter och läser på om patienterna medan ronden pågår - man kan ju tycka att det skulle ha hunnits med INNAN ronden börjar...
Nåväl, jag är ju bara kandis och ska ju inte komma och tala om hur de ska sköta sitt jobb. Döm om min förvåning när vi överhuvudtaget INTE alls går runt till patienterna efter att sittronden är över. Nej nej, det gör man max en gång per vecka, om ens det. Under mina två veckor var vi inte runt en enda gång. Man går in till en patient om sköterskorna har lagt märke till något speciellt eller om patienten själv bett om ett "läkarsamtal". Det är nästan så att man tror att läkarna på avdelningen lider av någon form av patientskräck.
Man kan ju tycka att överläkaren i undervisningssyfte, både för mig som kandis och för underläkaren som var ganska ny, skulle anstränga sig lite och i alla fall gå till nån patient och göra någon form av ministatus eller nåt. Men icke. Den stackars underläkaren gjorde sitt bästa för att min placering skulle bli meningsfull och det är jag tacksam för.
Som tur var kom det några nya patienter som jag fick skriva in och då fick undersöka bäst jag ville. Men någon kontroll av mitt statustagande gjordes aldrig och som helt orutinerad är man ju rätt osäker på om det man sett/hört/känt verkligen finns där och så lär det ju finnas en del som man missat...
Sedan har man något som kallas för rehabkonferens en gång i veckan. Där samlas läkare, sköterka, undersköterska, sjukgymnast och arbetsterapeut och pratar om utvalda patienter om hur den medicinska behandlingen/rehabiliteringen fortgår och hur man ska gå vidare. Hela idén med att samla alla yrkesgrupper är toppen men man kan ju tycka att en ytterligare veckas sjukhusvistelse kanske inte är befogad för en patient som är färdigbehandlad medicinskt men ännu inte riktigt klarar att gå 50 trappsteg. Helt plötsligt byttes bilden av att man skriver ut patienter lite för tidigt (som jag ibland upplevde på medicinavdelningen) till att tycka att nu får man väl ändå skriva ut Bertil, det lilla som han ännu inte klarar kan faktiskt kommunen hjälpa till med.
En riktigt spännande grej hände dock. Det rörde en patient (diabetiker) med ett riktigt fult bensår där det började bli muskelnekros (vävnaden började med andra ord dö). För att undvika att såret skulle leda till amputation föreslog konsulten från plasikkirurgikliniken att man skulle påbörja behandling med fluglarver.
Följande info följde med larverna:
Uppfödningen av fluglarverna sker under mikrobiologisk kontroll. Den flugart (Lucilia Sericata), som används till sårbehandling är en vanligt förekommande fluga i Norden, Europa och i USA. Anledningen till att just denna art användes är att den är lätt att föda upp under rena/sterila förhållanden, att den lägger rikligt med ägg som i sin tur är lätta att rengöra och att den livnär sig enbart på död vävnad och lämnar frisk vävnad i fred.
Fluglarvsbehandling av sår är mycket enkel, men kräver speciella omläggningsrutiner för att skydda sårkanter och omgivande hud från proteolytiska enzym samt ökad sårsekretion. Omläggningen måste även möjliggöra syresättning av larverna liksom lagom fukttillförsel, detta för att förhindra att larverna kvävs, drunknar eller torkar ut.

Efter mycket pill och trix var minilarverna (ett par mm stora) på plats och jag hade varit med om min första omläggning av ett sår med fluglarver. Patienten var mycket tapper men tyckte att det hela var lite obehagligt.

måndag 14 april 2008

lördag 12 april 2008

Preklin

Festernas fest gick av stapeln igår. Preklin-festen närmare bestämt. En instutition för läkarstudenter i Uppsala, något av en initieringsrit. Kruxet är att Preklin numera ligger på en klinisk termin - nya läkarprogrammet har f--at upp hela grejen. Vad är då detta Preklin? Jo, det ska jag berätta. På det gamla programmet var termin 5 den sista teoretiska terminen. En termin med en, vad jag har hört, inte nådig patologikurs bl a. För att då fira att studenterna på termin 5 snart var klara med sin teoretiska del av utbildningen, den prekliniska delen, har traditionen bjudit att termin 4 - T5:ornas "fadderbarn" anordnar en fantastisk tillställning kallad Preklin. Och vi pratar inte bara en fest, en kväll utan hela terminen fram till själva festen fjäskas det och spexas det för T5:orna. Nu tillhör jag första kullen på nya läkarprogrammet vilket har inneburit en del logistiska problem för T4 eftersom vi går ut på klinik redan termin 5. Detta innebär att vi befinner oss i Uppsala en dag i veckan för föreläsningar och basgrupps-/fallarbete. För att vi inte ska behöva vara femtielva studenter på samma avdelningar är klassen uppdelad i tre delar - en del läser hjärta/kärl I, en del lungor/geriatrik och den tredje akutmedicin. Varje block är på fyra veckor och sen byter man, sammanlagt handlar det alltså om 12 veckor. Resten av veckan är vi utspridda på sjukhus ute i regionen (förutom Akademiska i Uppsala då förstås), folk är på så trevliga ställen som Lindesberg, Västerås och Avesta m fl. Men som sanna traditionsbundna uppsalastudenter har vi hållit hårt på att denna trevliga tradition skall fortleva! Som stolt deltagare i anordnandet av det största Preklinet någonsin förra terminen (då jag naturligvis gick T4) har jag kunnat luta mig tillbaka och njuta av vad T4:orna bjudit på. Detta har då inkluderat utlottningar av prylar (t ex iPods, en cykel, fallskärmshopp mm), gott fika och roliga spex. Igår hade så den stora dagen kommit - Preklindagen! För T5 innebär detta inte bara middag och fest efter den utan även vistelse i det sk VIP-rummet, på nationen där festen hålls, under eftermiddagen. Till detta VIP-rum har vi kunnat skriva önskelistor där vi plitat ner saker som vi skulle tycka vara trevligt att ha där i VIP-rummet. Detta brukar innebära fri sprit, pizza, andra godsaker och någon form av underhållning. Nu är det så att Preklin är en maskerad där T4 bestämmer temat men där T5 skiter fullständigt i det och kör sin egen grej (vilket är ett måste när ett 70-tal dräkter av samma utförande skall ordnas och datumet för festen avslöjas en inte alltför lång tid innan det hela går av stapeln). Nåväl, efter mycket om och men (det är inte alltid så lätt att enas när man är runt 70 pers) beslöts att dräkter skulle inhandlas från det stora landet i väst via internet (vilket är en underbar uppfinning) eftersom vi var sjukt sent ute och man uppenbarligen inte har 74 dräkter i lager av något som helst utförande i det här landet. Sagt och gjort, 70+ stormtroopersdräkter och en Darth Vader-dräkt (Star Wars rules!) beställdes, skickades och fastnade i den svenska tullen...
Efter lite panikartad inbetalning av extra pengar fick vi dräkterna i tid. De var i one-size förstås och sjukt stora men det löstes med nål, tråd, häftapparater och säkerhetsnålar =). Någon fick den briljanta idén att vi skulle ta en marsch runt i "city" på väg till V-dala nation. Har sällan haft så roligt måste jag erkänna. Folk vek undan som röda havet för Moses där vi kom. Inte heller helt fel att se Darth Vader med ett antal stormtroopers kring sig på bolaget...
Folk fotade med sina mobiler som aldrig förr, vad ska de ha de bilderna till undrar jag. Fast å andra sidan är det inte var dag som Darth Vader leder ett 60-tal (alla tyckte inte att idén var så bra...) marscherande stormtroopers i Uppsala city på en fredageftermiddag. Det var i alla fall en perfekt början på festandet!
VIP-rummet var lite av en besvikelse för mig, jag hade önskat en mechanical bull (en sån där rolig makapär som skall imitera en rodeotjur) men någon sådan hade de inte lyckats fixa :(. Men men, lite godsaker, några goda drinkar och lite lustgas (som faktiskt är riktigt kul) rådde ganska snabbt bot på den. Till traditionen hör att vi T5:or i samlad trupp gör entré när alla andra gäster (ca 400 pers) satt sig och tar oss upp på scenen och utför något litet nummer. Det var inte helt enkelt att trycka upp drygt 70 pers på den lilla scenen, inte heller var det så lätt att utföra macarena-dansen i trängseln men det blev lite av en succé i alla fall. Jag inbillar mig att jag hade tyckt att det var sjukt roligt att se ett gäng stormtroopers i storform dansa macarena med Darth Vader som en klippa längst fram.
Middagen gick förhållandevis lugnt till (har tidigare varit ett elände vissa år, till den grad att det inte är så många nationer som är villiga att inhysa denna tillställning längre - det är väl typ två kvar...), endast lite studsande på stolar och minimal glasskastning och ölsprutande. Sanslöst roligt var det i alla fall.
Resten av kvällen var också sannerligen lyckad - bra musik, glada miner och mycket dans.
Idag är jag härligt hes, lite sliten men förövrigt en mycket nöjd T5:a!

tisdag 8 april 2008

Solidariska Sverige

Varför är vi så dåliga på organdonation i Sverige? Det är så många människor som är svårt sjuka som skulle kunna få ett bättre liv om de bara fick byta ut sina taskiga njurar,sin tjuriga lever eller sitt trötta hjärta. Jag upphör aldrig att förvånas av de låga siffrorna när det gäller organdonation. Vi som annars är så solidariska, vi som större delen av 1900-talet röstade på sossarnas "alla ska med!", vi som har Södertälje som tar emot fler flyktingar från Irak än vad USA och Kanada gör tillsammans. Hur kommer det sig att vi kan ta emot människor från världens alla hörn men inte vill hjälpa människor i nöd här hemma? Vi som är vana vid att vara bäst, ligga högt på alla listor när man jämför länder i världen gällande välfärd, solidaritet, föräldraledighet, rökfrihet etc. Varför låter vi länder som Spanien och Italien slå oss med hästlängder när det gäller en fråga som borde vara så självklar egentligen? Jag menar, senast nu i veckan kunde man ju läsa i tidningen att nio av tio svenskar är villiga att betala mer i skatt så att alla ska få möjlighet till samma kvalitet på sjukvård och skola. Är det så att vi är lite för "svenska" ibland, lite för hänsynstagande? Är det så att man inte har velat fråga anhöriga i deras svåra stund? Underlätta för dina anhöriga genom att anmäla dig till donationsregistret, då behöver de inte fatta svåra beslut i en krissituation. Du kan bestämma precis vilket eller vilka organ du vill donera, om de bara får användas till att ge till en annan människa eller om något får användas till forskning, t ex din bukspottskörtel. Det pågår mycket forskning när det gäller att transplantera insulinproducerande celler (som vi har i vår bukspottskörtel) till människor som lider av diabetes. Du kan välja att donera dina njurar och din lever men inte ditt hjärta om du känner att du skulle vilja ha kvar det. Gör precis som du vill, men tala om för någon i din närhet hur du skulle vilja göra eller anmäl dig till donationsregistret på nätet - det tar inte lång tid. Där kan du även tala om ifall du absolut inte vill donera. Bara du på något sätt meddelar vad du bestämt dig för. Då besparar du dina anhöriga det svåra att behöva fatta ett beslut när de kanske inte orkar tänka att det kan hjälpa någon, att du faktiskt egentligen skulle vilja ha det så. Vad ska vi egentligen ha vår kropp till när vi är döda? Min kropp är inte så vacker, kanske inte heller i toppform men för någon annan kan mina organ vara skillnaden mellan liv och död. Det skulle vara tragiskt om något hände mig, jag är ju fortfarande ung men ur det tragiska kan det ju istället komma glädje och livskraft.

söndag 6 april 2008

Döden går ronden

Det känns jättekonstigt att prata med och undersöka en patient som man vet kanske bara har ett par månader kvar att leva. Under min andra vecka på lungavdelningen skulle jag göra en så kallad paradjournal. Det innebär att man tar en fullständigt anamnes - alltså varför de kommit till sjukhuset, om de har några andra pågående hälsoproblem (ex högt blodtryck eller diabetes), tidigare sjukdomar, alkohol- och tobaksvanor, sociala förhållanden osv. Sen gör man ett fullständigt status vilket innebär att man undersöker patienten från topp till tå inklusive nervfunktioner. Det känns sjukt larvigt att göra ett neurologiskt status på en patient som inte alls har några sådana symtom men sådana är spelreglerna om man vill bli godkänd på kursen =).
I alla fall, patienten jag skulle utsätta för min oerfarna behandling var en lungcancerpatient. Inte alls så gammal jämfört med många andra på avdelningen och mycket glad och trevlig. Fördelen med att vara kandidat är att man har all tid i världen att ägna åt patienterna och de uppgifter man ska försöka sig på att utföra. Det innebär att man ibland upptäcker att "oj, nu har jag suttit och småpratat med den här patienten i över en timme...". Det gör ju också att man kanske blir den enda som patienten känner att han/hon kan prata med under sin vistelse på sjukhuset. Hursomhelst, jag fick väldigt fin kontakt med min "paradjournalspatient" efter flera samtal och lite skratt åt min ibland klumpiga undersökning. När man sen sitter på ronden och får se patientens radiologiska bilder (röntgen, datortomografi), se provsvar och höra läkarnas diskussion om ifall man ska stråla primärtumören i lungan eller metastasen i hjärnan först blir allt så sjukt overkligt. Man undrar hur denna människa kan vara så fantastiskt positiv och glad, hur han/hon orkar med att låta mig, en fjuttig kandidat, stjäla så mycket av den lilla tid som finns kvar. Jag vill fråga hur det känns, hur är det att gå runt och veta att man troligtvis kommer att vara död inom 6 månader. Det känns så fruktansvärt vemodigt men samtidigt omges man av en styrka som jag inte stött på någon annanstans. Jag känner en otrolig tacksamhet mot den här patienten för lärdomar som jag kommer att bära med mig länge länge.

Nu till något helt annat. Jag har funderat på en grej, nämligen sjukhuskläder. Jag kan inte för mitt liv förstå hur den kvinna skall vara byggd för att dessa sjukhusbyxor ska passa! Baserat på mina erfarenheter hittills ska hon vara ungefär 150 cm lång och ha en midja som en geting och höfter som en flodhäst. Jag har inte hittat ett enda par som ens passar halvdant för de är antingen för korta eller så kan jag inte knäppa översta knappen. Sen är det som ett segel runt höfterna vilket inte ser klokt ut! Efter ett flertal experiment med storlekar har jag nu funnit att herrbyxor 170-180 cm, 70-80 kg är vad som passar mig (165 cm lång normalbyggd tjej). Undrar just vilken storlek de herrar har som är 170-180 cm långa och väger 70-80 kg...