Livets ord

EUROPAKONFERENSEN 2008
Ge Gud utrymme i ditt liv
Under tisdagskvällen på Europakonferensen predikade pastor Phil Pringle från Australien. Han är pastor för en av landets största församlingar och en riktig mångsysslare. Förutom att han predikar, undervisar och etablerar församlingar skriver han låtar, böcker och målar tavlor. Under kvällen predikade han ett mycket uppmuntrande budskap om att ge Gud utrymme i våra liv.

Jo, där var jag igår kväll. Halleluja. Eller nåt.

Jag har en kursare som är med i livets ord. Nån gång för ett tag sen sa jag att det skulle vara kul att följa med nån gång och igår blev det alltså av.

Det var jättekul att träffa P som är mycket trevlig och sympatisk. Jag ställde frågor och jag fick vettiga svar och det hela kändes faktiskt helt okej (var ärligt talat en anings orolig innan). Det är inte varje dag man sitter i en kyrka med ett flertal tusen andra som alla sjunger lovprisning för full hals. Det är en hel del "Prisa Gud!" och sånt. Det är man inte van vid om man är bara har varit i svenska kyrkan förut...

Alla står upp och sjunger och håller upp händerna, men vad sjutton ska jag göra med mina -har ju ingen psalmbok att hålla i precis. Sen i slutet på varje sång talar alla i tungor, hej och hå. Jag fick verkligen skärpa mig så att jag inte stirrade på folk för mycket.

Gästpredikanten från australien gjorde sån där handpåläggning och skrek "Känn Guds kraft!" och personen han tog på föll ihop sådär som de gör på TV.

Det fanns dock saker som jag faktiskt blev riktigt irriterad på. En pastor som berättade om deras missionsarbete i bl a Afganistan berättade om en man där som blivit frälst och minsann hade helat folk med bön i Jesu namn. En kvinna hade fått hjärtstopp och ingenting hjälpte förrän någon bad för kvinnan i Jesu namn och då började hjärtat slå minsann. Sånt där avskyr jag. Jag fattar inte att folk tror på det! Om folk i deras församling kunde hela och väcka upp döda i Guds och Jesu namn skulle ju för f--n ingen där vara sjuk eller dö, eller?!

Det var en annorlunda upplevelse minst sagt men inte alls otrevlig. P sa efteråt att hon tyckte att jag skulle följa med nån gång på ett vanligt möte (som de kallar sina gudstjänster för av nån anledning) när ingen gästpredikant får folk att falla omkull på scenen för det tillhör tydligen inte vanligheterna. Det kan väl hända att jag gör men kort sagt, livets ord är inte my cup of tea...

En vecka kvar på jobbet efter den här, jag längtar! Det har varit sanslöst trist denna sommar måste jag säga. Serologen suger helt enkelt. Sen är jag ledig i tre veckor innan skolan börjar. Jag har sjuk beslutsångest över vad jag ska göra då. Har en massa idéer men typ noll pengar så det blir nog inte ett jota i slutändan. Skulle gärna gärna ta en sista minuten nånstans (igen) själv så jag slipper reta mig på någon annan och får göra precis som jag vill.