Så var man ett år äldre då, igen. Jag har haft en bra dag och borde vara tacksam för att man kommit ihåg mig och gratulerat mig. Det är jag! Det är bara det att de två personer som jag saknar allra mest just nu inte gett ifrån sig ett pip. Och jag fattar fortfarande inte vad det var som hände, vad har jag gjort?
Jag vet att ältande inte är hälsosamt och att det vid det här laget inte är värt det egentligen men jag önskar så att saker var annorlunda. Jag önskar att det fanns något jag kunde göra för det är tomt utan dem i mitt liv.
Jag hatar när det inte finns något att göra. Jag hatar också att jag i det ena fallet går och längtar efter någon som gjorde att jag mådde skit. Varför kan jag inte bara släppa och gå vidare?!
Annars ligger jag i hårdträning på kliniskt träningscentrum inför placeringen på akuten som börjar nästa vecka. Det är roligt men omtumlande att kastas in i olika scenarier där du ska agera doktor och pränta in ABCDE-tänket. Som tur är finns dockan Simon som kan andas, prata, har en puls, hjärttoner etc. Man kan i princip få honom att göra allt utom att ändra färg och dö. Det är det där sista som känns särskilt betryggande, även om vi inte på långa vägar har kommit så långt att vi får behandla så svårt sjuka patienter. Det känns i alla fall väldigt skönt att få öva ordentligt innan det blir på riktigt så att säga.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar