Fluglarvsbehandling

Min placering på geriatriken (geriatrik från grekiskans geros = att bli gammal) är nu över och jag kan inte säga att den var direkt händelserik. Jag slogs direkt av hur sanslöst ineffektivt avdelningsarbetet bedrevs. Man börjar inte ronda förrän vid 9.30 på morgonen eftersom sjuksköterskorna vill fika först! Och tro inte att det då går undan heller. Underläkaren gör sitt bästa för att driva på medan överläkaren sitter och läser på om patienterna medan ronden pågår - man kan ju tycka att det skulle ha hunnits med INNAN ronden börjar...
Nåväl, jag är ju bara kandis och ska ju inte komma och tala om hur de ska sköta sitt jobb. Döm om min förvåning när vi överhuvudtaget INTE alls går runt till patienterna efter att sittronden är över. Nej nej, det gör man max en gång per vecka, om ens det. Under mina två veckor var vi inte runt en enda gång. Man går in till en patient om sköterskorna har lagt märke till något speciellt eller om patienten själv bett om ett "läkarsamtal". Det är nästan så att man tror att läkarna på avdelningen lider av någon form av patientskräck.
Man kan ju tycka att överläkaren i undervisningssyfte, både för mig som kandis och för underläkaren som var ganska ny, skulle anstränga sig lite och i alla fall gå till nån patient och göra någon form av ministatus eller nåt. Men icke. Den stackars underläkaren gjorde sitt bästa för att min placering skulle bli meningsfull och det är jag tacksam för.
Som tur var kom det några nya patienter som jag fick skriva in och då fick undersöka bäst jag ville. Men någon kontroll av mitt statustagande gjordes aldrig och som helt orutinerad är man ju rätt osäker på om det man sett/hört/känt verkligen finns där och så lär det ju finnas en del som man missat...
Sedan har man något som kallas för rehabkonferens en gång i veckan. Där samlas läkare, sköterka, undersköterska, sjukgymnast och arbetsterapeut och pratar om utvalda patienter om hur den medicinska behandlingen/rehabiliteringen fortgår och hur man ska gå vidare. Hela idén med att samla alla yrkesgrupper är toppen men man kan ju tycka att en ytterligare veckas sjukhusvistelse kanske inte är befogad för en patient som är färdigbehandlad medicinskt men ännu inte riktigt klarar att gå 50 trappsteg. Helt plötsligt byttes bilden av att man skriver ut patienter lite för tidigt (som jag ibland upplevde på medicinavdelningen) till att tycka att nu får man väl ändå skriva ut Bertil, det lilla som han ännu inte klarar kan faktiskt kommunen hjälpa till med.
En riktigt spännande grej hände dock. Det rörde en patient (diabetiker) med ett riktigt fult bensår där det började bli muskelnekros (vävnaden började med andra ord dö). För att undvika att såret skulle leda till amputation föreslog konsulten från plasikkirurgikliniken att man skulle påbörja behandling med fluglarver.
Följande info följde med larverna:
Uppfödningen av fluglarverna sker under mikrobiologisk kontroll. Den flugart (Lucilia Sericata), som används till sårbehandling är en vanligt förekommande fluga i Norden, Europa och i USA. Anledningen till att just denna art användes är att den är lätt att föda upp under rena/sterila förhållanden, att den lägger rikligt med ägg som i sin tur är lätta att rengöra och att den livnär sig enbart på död vävnad och lämnar frisk vävnad i fred.
Fluglarvsbehandling av sår är mycket enkel, men kräver speciella omläggningsrutiner för att skydda sårkanter och omgivande hud från proteolytiska enzym samt ökad sårsekretion. Omläggningen måste även möjliggöra syresättning av larverna liksom lagom fukttillförsel, detta för att förhindra att larverna kvävs, drunknar eller torkar ut.
Efter mycket pill och trix var minilarverna (ett par mm stora) på plats och jag hade varit med om min första omläggning av ett sår med fluglarver. Patienten var mycket tapper men tyckte att det hela var lite obehagligt.