Döden går ronden

Det känns jättekonstigt att prata med och undersöka en patient som man vet kanske bara har ett par månader kvar att leva. Under min andra vecka på lungavdelningen skulle jag göra en så kallad paradjournal. Det innebär att man tar en fullständigt anamnes - alltså varför de kommit till sjukhuset, om de har några andra pågående hälsoproblem (ex högt blodtryck eller diabetes), tidigare sjukdomar, alkohol- och tobaksvanor, sociala förhållanden osv. Sen gör man ett fullständigt status vilket innebär att man undersöker patienten från topp till tå inklusive nervfunktioner. Det känns sjukt larvigt att göra ett neurologiskt status på en patient som inte alls har några sådana symtom men sådana är spelreglerna om man vill bli godkänd på kursen =).
I alla fall, patienten jag skulle utsätta för min oerfarna behandling var en lungcancerpatient. Inte alls så gammal jämfört med många andra på avdelningen och mycket glad och trevlig. Fördelen med att vara kandidat är att man har all tid i världen att ägna åt patienterna och de uppgifter man ska försöka sig på att utföra. Det innebär att man ibland upptäcker att "oj, nu har jag suttit och småpratat med den här patienten i över en timme...". Det gör ju också att man kanske blir den enda som patienten känner att han/hon kan prata med under sin vistelse på sjukhuset. Hursomhelst, jag fick väldigt fin kontakt med min "paradjournalspatient" efter flera samtal och lite skratt åt min ibland klumpiga undersökning. När man sen sitter på ronden och får se patientens radiologiska bilder (röntgen, datortomografi), se provsvar och höra läkarnas diskussion om ifall man ska stråla primärtumören i lungan eller metastasen i hjärnan först blir allt så sjukt overkligt. Man undrar hur denna människa kan vara så fantastiskt positiv och glad, hur han/hon orkar med att låta mig, en fjuttig kandidat, stjäla så mycket av den lilla tid som finns kvar. Jag vill fråga hur det känns, hur är det att gå runt och veta att man troligtvis kommer att vara död inom 6 månader. Det känns så fruktansvärt vemodigt men samtidigt omges man av en styrka som jag inte stött på någon annanstans. Jag känner en otrolig tacksamhet mot den här patienten för lärdomar som jag kommer att bära med mig länge länge.

Nu till något helt annat. Jag har funderat på en grej, nämligen sjukhuskläder. Jag kan inte för mitt liv förstå hur den kvinna skall vara byggd för att dessa sjukhusbyxor ska passa! Baserat på mina erfarenheter hittills ska hon vara ungefär 150 cm lång och ha en midja som en geting och höfter som en flodhäst. Jag har inte hittat ett enda par som ens passar halvdant för de är antingen för korta eller så kan jag inte knäppa översta knappen. Sen är det som ett segel runt höfterna vilket inte ser klokt ut! Efter ett flertal experiment med storlekar har jag nu funnit att herrbyxor 170-180 cm, 70-80 kg är vad som passar mig (165 cm lång normalbyggd tjej). Undrar just vilken storlek de herrar har som är 170-180 cm långa och väger 70-80 kg...